Nov. 3, 2010
Men att jag är glad och lycklig tycker jag ändå att jag lyckas visa i bloggen utan långa texter i kursiv text, och det är få saker som gör mig ledsen, som tynger ner mig, saker som får mig att gråta så fort jag tänker på det. Jag är ledsen, för att måndagen den 23 augusti 2010 avlivades min ponny som jag hade haft i drygt fem år. Det är det enda jag tänker på när jag lyssnar på sånhär deprimerande eller känslosam musik. Usch vad jag saknar honom, det är sjukt. Jag har aldrig mått så dåligt som de tre veckorna innan och den dagen. Om jag fick välja, så skulle jag välja att få tillbaka honom mot vad som helst. Tre av fyra gånger så är det pågrund av det som jag gråtit. Men det konstiga är, att efter ett tag kan man inte gråta mer, då är man bara tom. Då kommer det dåliga samvetet och man hatar sig själv för det. Jag vet att det här inlägget kommer hamna i utkastet, för att jag inte kommer våga. Men jag måste bara skriva av mig. Jag vet att några av er har känt den här känslan av olika anledningar, att ni också har gråtit tills ni somnar. Jag tycker att tårar är ett starkt sätt att visa riktiga känslor, dock så hatar jag när folk gråter för ingenting. Men antagligen gjorde jag också det innan jag det här hände. Ingenting i mitt liv gör mig så jävla illa som när jag tänker på min älskling i himlen. Ingen annan levande själ gjorde mig så glad som han gjorde faktiskt. När det gick bra på tävlingar och träningar, var det inget annat som var bättre. Jag kommer verkligen ihåg sista dagen, eller på söndagen så satt jag med honom i hagen hur länge som helst, tills han gick iväg och jag tror jag insåg och tänkte för mig själv att det var en bra sista stund tillsammns (tänk, jag fick honom när jag var 10) men sedan på kvällen innan jag skulle sova så fick jag total panik. Jag fick panik när jag tänkte på att det var sista gången jag var med min snutte. Ville bara ut till stallet så fort som möjligt. På måndagen visste jag att snart skulle han inte finnas där längre. Jag kommer ärligt inte ihåg var jag var den dagen, men inte i skolan iaf. Jag lovar, det här är inte som att förlora en hund eller annat husdjur, det här är någonting som kommer följa med mig hela jävla livet, och om jag fick välja skulle jag gärna ha kvar honom hela mitt liv. Han är min ängel nu ♥
sv: tack så mycket :)
Grymt fint sagt, starkt att du vågar skriva allt!
hanna du är så stark gumman! <3
Vilken fin text, skulle inte kunna tänka mig ett liv utan min älskling.
Förstår att du är ledsen och så men det blir lite jobbigt att läsa att det inte är som att förlora en hund eller något. jag hade en hund i fem år vi var tvugna att avliva honom i februari för att han fick något slags fel i hjärnan vilket gjorde honom aggresiv. han var det som fick mig att känna mig trygg hemma. han var som en bästa vän. jag var ute på den sista promenaden med honom och jag kunde inte sova hemma på flera dagar. för att jag visste att han inte skulle stå där vid dörren och vifta på svansen som han brukade göra. det är fortfarande jobbigt även fast det gått så lång tid. det var något av det jobbigaste som har hänt mig. jag vet inte exakt hur du känner men jag vet att det är jobbigt att förlora någon som blir som en familjemedlem. som ens bästa vän.
